pade sig icke för dispyter. Min tystnad tyddes som samtycke, och nedstigandet började åter.
Efter tre timmars förlopp kunde jag ännu icke skönja svalgets botten, När jag tittade uppåt, såg jag dess övre öppning, vilken märkbart avtog i storlek. Dess väggar tycktes till följd av den lätta lutningen vilja alldeles gå ihop. Det blev småningom allt mörkare.
Emellertid nedstego vi alltjämt, Jag tyckte, att de stenar, som lossnade från väggarna, gåvo svagare genljud, då de störtade ned i djupet, liksom hade de hastigare nått botten.
Som jag noga lagt märke till huru många gånger vi flyttat repet, kunde jag bilda mig en föreställning om vilket djup vi uppnått och den tid vi använt.
Vi hade nu fjorton gånger upprepat vår manöver, som för varje gång tog en halvtimme. Det var alltså sju timmar plus fjorton kvartstimmar för vila, d. v. s. tre och en halv timme eller tillsammans tio och en halv timme. Vi hade givit oss av klockan ett, och klockan borde således nu vara elva.
Beträffande det djup, till vilket vi nedträngt, angåvo mina kalkyler efter de fjorton manövrerna med ett tvåhundra fot långt rep icke mindre än två tusen åttahundra fot.
I detta ögonblick hördes Hans’ röst plötsligt ropa: »Halt!»
Jag tvärstannade, just som jag höll på att komma med mina fötter i huvudet på min farbror.
»Vi äro framme», sade denne.
»Var?» frågade jag, i det jag gled ned till hans sida.
»På bottnen av den lodräta öppningen.»
»Det finns alltså ingen annan utgång?»
»Jo, ett slags gång, som jag ser därborta och som tycks taga av till höger. Vi få undersöka det där i morgon. Nu skola vi först äta litet och sedan sova.»
Det var ännu icke fullkomligt mörkt. Vi framtogo vårt matförråd, åto och sträckte sedan ut oss så gott vi kunde på våra sten- och lavabäddar.
När jag låg där på ryggen och tittade uppåt, såg jag en glänsande punkt i öppningen av detta tretusen fot långa skorstensrör, som liknade en jättekikare.
Det var en stjärna, utan något tindrande sken, efter mina beräkningar sannolikt en av stjärnorna i Lilla Björnen.
Sedan föll jag i djup sömn.
