68
hövde varken frukta köld eller obehagliga besök. De resande, som fördjupa sig i Afrikas öknar eller den nya världens urskogar, äro tvungna att turvis hålla vakt under sömnens timmar. Men här rådde djupaste ensamhet och fullkomlig trygghet. Vi behövde icke frukta varken vilda människor eller vilda djur.
Morgonen därpå vaknade vi friska och krya och återtogo vår vandring. Vi följde en lavagång liksom förut. Det var omöjligt att säga, genom vad slags klippor vi nu vandrade. I stället för att tränga ned i jordens innandömen tycktes denna tunnel bliva alldeles horisontal. Jag trodde mig till och med märka, att den gick uppåt mot jordytan, Detta blev vid tio-tiden på morgonen så tydligt och följaktligen också så tröttsamt, att jag måste sakta mina steg.
»Nåå, Axel?» sade min farbror otåligt.
»Jag orkar inte längre», svarade jag.
»Vad? Efter tre timmars vadring på jämn väg!»
»Jämn kan den väl vara, men icke desto mindre tröttsam.»
»Tröttsam, när det bara bär utför?»
»Nej, uppåt, om jag får be!»
»Uppåt?» utropade min farbror och ryckte på axlarna.
»Ja visst. I en halvtimmes tid ha vi vandrat uppåt, och fortsätta vi så här, äro vi snart uppe Island igen.»
Min farbror skakade misstroget huvudet. Jag försökte fortsätta samtalet, men han svarade mig icke, endast gav tecken att gå vidare. Jag såg mycket väl, att hans tystnad blott var en yttring av dåligt humör.
Emellertid hade jag modigt upptagit min börda och följde hastigt efter Hans, som närmast bakom min farbror. Jag var angelägen om att icke bliva efter, och det viktigaste för mig var att icke förlora mina följeslagare ur sikte. Jag ryste vid tanken på att gå vilse i denna labyrints djup.
För övrigt blev vägen allt brantare och mödosammare, och jag tröstade mig med att den förde mig närmare jordens yta. Det var en förhoppning, som blev starkare för varje steg.
Vid middagstiden började gångens väggar förändra utseende. Jag märkte det på att det elektriska ljuset sva-
