gare återkastades från väggarna. Lavaskorpan efterträddes nu av bara klippan, som bestod av lutande och ofta vertikalt ordnade lager. Vi befunno oss mitt i övergångstiden, mitt i den siluriska perioden.»[1]
»Det är ju tydligt!» utropade jag. »Vattnets avsättninar hava bildat dessa skiffer-, kalk- och sandstenslager! Vi avlägsna oss från granitgrunden! Det är ju, som om en hamburgare skulle sätta sig på tåget till Hannover, när han vill till Lübeck!»
Jag hade helst bort behålla mina iakttagelser för mig själv. Men jag var nog geolog för att glömma all försiktighet, och farbror Lidenbrock hörde mina utgjutelser.
»Vad går åt dig?» frågade han.
»Se själva, sade jag och visade honom sandstenen, kalkstenen och de första spåren av skifferlika bergarter.
»Än sedan?»
»Vi hava nu kommit till den period, under vilken de första växterna och de första djuren framträdde.»
»Jaså, tror du det?»
»Ja, se efter! Undersök bergarterna, så får farbror se.»
Jag tvingade professorn att föra sin lampa utefter gångens väggar. Jag väntade att få höra något utrop av honom, Men långt därifrån. Han sade icke ett ord, utan fortsatte sin väg.
Hade han förstått mig eller icke? Hindrade honom hans självkänsla från att erkänna, att han tagit miste, då han valde den östra tunneln, eller ville han utforska denna gång ända till slutet? Det var tydligt, att vi lämnat lavans väg och att denna gång icke kunde leda till Snefels härd.
Jag började emellertid undra, om jag icke tillmätte denna förändring i berglagren alltför stor betydelse. Kanske jag själv tog miste? Vandrade vi verkligen genom de klipplager, som ligga ovanpå granitgrunden?
»Om jag har rätt», tänkte jag, »måste jag finna något spår av urtidsväxter, och då kan saken ej längre förnekas. Jag skall söka.»
- ↑ Så kallad, emedan skikt av denna period äro synnerligen utbredda i England, särskilt i de trakter, som fordom beboddes av silurernas keltiska stam.
