70
Jag hade icke gått hundra steg, förrän obestridliga bevis tedde sig för mina ögon. Det måste så vara, ty under den siluriska perioden innehöllo haven mer än femton hundra växt- och djurarter. Mina fötter, som voro vana vid den hårda lavamarken, trampade plötsligt på ett stoft, som bildats av kvarlevor efter växter och snäckor. På väggarna syntes tydliga avtryck av Fucus- och Lycopodium-arter. Min farbror kunde icke taga fel på detta, men han ville icke se, kan jag tro, och fortsatte sin väg med samma fart som förut.
Det var en envishet, som gick över alla gränser. Jag kunde icke vara med om detta längre. Jag tog upp ett mycket väl bevarat skal, som hade til ett djur, liknande våra gråsuggor, och gick därefter fram till min farbror.
»Titta på detta», sade jag.
»Ja», svarade han lugnt, »det är skalet av en crustacé av trilobiternas numera försvunna släkte. Det är, vad det är.»
»Ja, men drar inte farbror nå slutsats därav?»
»Samma slutsats, som du drar? Det gör jag visst. Vi hava lämnat granitbädden och lavans väg. Det är möjligt, att jag tagit miste, men övertygad om mitt misstag blir jag icke, förrän jag kommit till slutet av denna gång.»
»Farbror har nog rätt, och skulle helt och hållet gilla, att vi fortsätta, om vi hade att frukta en allt mera hotande fara.»
»Vilken då?»
»Bristen på vatten.»
»Ja, vi få dela ut det i små ransoner, Axel.»
