TRETTONDE KAPITLET
EN ÅTERVÄNDSGRÄND
Vi måste spara på vattnet. Vårt förråd kunde icke räcka mer än tre dagar, det såg jag, när vi åto kväll. Och bedrövligt nog var det föga förhoppning, att vi skulle träffa på någon källa i dessa lager från övergångsperioden.
Under hela den följande dagen vandrade vi tysta fram under de ändlösa valven. Isländarens tystlåtenhet höll på att smitta oss.
Av bergarterna och försteningarna blev det snart tydligt, att vi stego uppför det animaliska livets stege, på vars topp människan står. Men min farbror tycktes icke fästa avseende därvid.
Han väntade två saker, antingen att få se framför sig en vertikal tunnel, genom vilken han kunde komma vidare nedåt, eller också att något hinder skulle avhålla honom från att fortsätta på denna väg. Men aftonen kom, utan att denna förhoppning gått i uppfyllelse.
På fredagen, efter en natt, under vilken jag började känna törstens kval, fortsatte vår lilla trupp på nytt sin vandring.
Efter tio timmars marsch märkte jag, att lampskenets återstrålning från väggarna märkbart avtog. Marmorn, skiffern, kalkstenen och sandstenen efterträddes av en mörk och glanslös beklädnad. På en punkt, där tunneln var mycket smal, stödde jag mig mot väggen.
När jag drog tillbaka min hand, var den alldeles svart. Jag tittade nu närmare efter. Vi voro mitt i en stenkolsgruva!
