FEMTONDE KAPITLET
FÖRSMÄKTANDE AV TÖRST
Vi började nu nedstigandet genom den nya gången. Hans gick som vanligt först. Vi hade icke gått hundra steg, förrän min farbror förde sin lampa utefter väggarna och utropade:
»Här äro primära lager! Vi äro på rätt väg! Framåt, framåt!»
När jorden småningom avsvalnade under världens första tider, åstadkom minskningen i dess volym förskjutningar och sprickor i jordskorpan. Vår nya gång var en sådan spricka, genom vilken den eruptiva graniten fordom banat sig väg. Dess tusen krökningar bildade en invecklad labyrint genom de primära lagren.
Allteftersom vi stego nedåt, kunde vi tydligen urskilja den regelbundna följden av de skikt, som utgöra primärformationen. Den geologiska vetenskapen betraktar denna primära bildning som basen för de sedimentära lagren och har utrönt, att den består av tre olika skikt, skiffer, gneis och glimmerskiffer, och vilar på den orubbliga klippgrund, som man kallar granit.
Men aldrig hava väl några mineraloger befunnit sig i en för denna naturs studium så underbart gynnsam situation som vi. Det som den livlösa och brutala borren icke kunnat bringa i dagen av dess inre vävnad, det skulle vi nu få se med våra ögon och vidröra med våra händer.
Genom det i vackra gröna nyanser färgade skifferlagret slingrade sig metalliska ådror av koppar och mangan med
