82
lägsen åska. När vi under denna första halvtimme icke påträffat den bebådade källan, greps jag åter av ångest, men då förklarade min farbror, varav det buller kom sig, som jag hörde,
»Hans har icke misstagit sig», sade han. »Vad du här hör, är dånet av en ström.»
»En ström!» utropade jag.
»Därom är intet tvivel. En underjordisk ström brusar fram här inne.»
Vi påskyndade vår gång, eggade av hoppet. Jag kände icke längre min trötthet. Det sorlande ljudet av vattnet vederkvickte mig redan. Strömmen, som länge brusat över våra huvuden, gick nu fram i den vänstra klippväggen, dånande och fräsande. Jag lade ofta handen på klippan i hopp att finna några spår av väta eller fuktighet, men förgäves. Ännu en halvtimme gick, och vi tillryggalade ytterligare ett par kilometer.
Det blev då tydligt, att jägaren en under sin frånvaro icke kunnat sträcka sina efterforskningar på andra sidan klippmuren. Ledd av en för bergsbor och vattenupptäckare medfödd instinkt, »kände» han denna ström genom klippan, men helt visst hade han icke sett den kostbara vätskan, icke släckt sin törst med den.
Snart blev det till och med uppenbart, att om vi forsatte vår vandring, skulle vi avlägsna oss från strömmen, vars larm började minskas.
Vi vände därför om. Hans stannade just på den plats, där strömmen tycktes vara närmast.
Jag satte mig invid klippväggen, medan vattnet brusade fram på endast ett par fots avstånd. Men en granitmur skilde oss ännu ifrån det.
Utan att tänka efter, utan att fråga mig, om det icke fanns något medel att komma i besittning av detta vatten överlämnade jag mig åt ett ögonblicks förtvivlan.
Hans betraktade mig, och jag trodde mig se ett leende på hans läppar.
Han steg upp och tog lampan. Jag följde honom. Han gick fram till klippväggen. Jag undrade, vad han skulle taga sig till. Han lade örat mot stenen och lyssnade på flera ställen mycket noga. Jag förstod, att han sökte
