den punkt, där bruset var starkast, Denna punkt påträffade han på vänstra sidoväggen tre fot över marken.
Vad jag var upprörd! Jag vågade icke ana, vad jägaren tänkte företaga sig! Men jag måste förstå honom och gilla honom och uppmuntra honom med ömhetsbetygelser, då jag såg honom gripa sitt järnspett och hugga in i själva klippan.
I en stund hade spettet inträngt två fot i granitväggen. Jag var utom mig av otålighet. Min farbror ville tillgripa kraftigare medel. Jag hade all möda att hejda honom, och han hade redan fattat sitt spett, då plötsligt ett väsande ljud hördes. En vattenstråle sprang fram ur hålet och träffade den motsatta klippväggen.
Hans, som nästan kullkastats av stöten, kunde icke återhälla ett utrop av smärta. Varför, förstod jag mycket väl, då jag dök ned med händerna i vattenstrålen och i min tur utstötte ett häftigt rop: källan var kokhet!
»Hundragradigt vatten!» utropade jag.
»Det får väl svalna», svarade min farbror.
Gången fylldes med ånga, allt under det en bäck bildade sig och flöt bort i de underjordiska skrymslena, och strax därefter upphämtade vi vår första dryck.
Å, vilken njutning! Vilken outsäglig vällust! Vad var detta för vatten? Var kom det ifrån? Men det gjorde detsamma. Det var vatten, och fastän ännu varmt återförde det till hjärtat de livsandar, som höllo på att fly. Jag drack utan uppehåll, utan att ens känna hur det smakade.
Först efter en stunds njutning utropade jag:
»Men det är ju järnhaltigt vatten!»
»Förträffligt för magen», svarade min farbror, »och synnerligen starkt mineraliskt! Det här är ju lika bra som att fara till Spa eller Teplitz!»
»Å, vad det är gott!»
»Jo, jag skulle tro det. Ett vatten, som man dricker så här djupt under jorden. Det har en liten bläcksmak, som icke alls är oangenäm. Hans har här gjort oss en utomordentlig tjänst, och jag föreslår, att vi uppkalla denna hälsobringande bäck efter honom.»
»Ja visst!» utropade jag.
Namnet »Hans-bäcken» blev genast antaget.
