84
Det tycktes dock icke göra något synnerligt intryck på Hans. Sedan han måttligt förfriskat sig, drog han sig tillbaka i en vrå, lika lugn som vanligt.
»Nu skola vi inte låta detta vatten rinna bort», sade jag.
»Varför inte?» svarade min farbror. »Jag tror säkert, att källan är outtömlig.»
»Ja, men låt oss i alla fall fylla lägeln och flaskorna och sedan försöka täppa till öppningen.»
Mitt råd följdes. Hans försökte att med granitskärvor och drev stoppa till det hål, vi gjort i väggen. Det var ingen lätt sak. Vi brände oss på händerna utan att lyckas. Trycket var för stort, och våra bemödanden visade sig fruktlösa.
»Det är tydligt», sade jag, satt denna ström kommer från en betydande höjd, Det kan man se på strålens styrka.»
»Därom är intet tvivel», svarade min farbror. »Om vattenpelaren är trettiotvå tusen fot hög, är det tusen atmotfärers tryck. Men jag kommer att tänka på något.»
»Vad då?»
»Varför skola vi envisas med att tilltäppa denna öppning?»
»För att…»
Jag kunde verkligen icke finna något fullgott skäl.
»När våra flaskor bliva tomma», fortsatte min farbror, »kunna vi då vara säkra på att finna något att fylla dem med?»
»Naturligtvis inte.»
»Nå, låt då det här vattnet flyta, Det rinner nedåt enligt naturlagarna och skall då på samma gång vägleda och förfriska oss», sade min farbror.
»Det är ju förträffligt!» utropade jag. »Och med denna bäck till följeslagare ser jag intet skäl, varför vi inte skulle lyckas med våra planer.»
»Jaså, du tror det, min gosse», sade min farbror skrattande.
»Jag är alldeles säker på det», svarade jag.
»Ja, låt oss nu först vila oss några timmar.»
Jag glömde verkligen, att det var natt. En blick på kronometern övertygade mig därom. Snart hade vi alla, vederkvickta och återställda, sjunkit i djup sömn.
