de 15:de på middagen antog klyftan en mycket svagare lutning, ungefär 45 grader, alltjämt i sydostlig riktning.
Vägen blev då lätt, ja, enformig. Det kunde icke heller vara på annat sätt, ty det fanns intet omväxlande landskap, som kunde förströ oss.
Onsdagen den 15:de voro vi slutligen tjuguåtta kilometer under orden och på ungefär tvåhundra kilometers avstånd från Snefels. Fastän vi voro litet trötta, var hälsotillståndet gott och vårt resapotek ännu orört.
Min farbror förde timme efter timme anteckningar över vad kompassen, kronometern, manometern och termometern visade, (Alla dessa anteckningar offentliggjordes sedan i den vetenskapliga berättelsen om hans resa). Han kunde därför lätt bestämma, var han befann sig. Då han meddelade mig, att vi tillryggalagt tvåhundra kilometer i horisontal riktning, kunde jag icke återhålla ett utrop.
»Vad står på?» frågade han.
»Ingenting. Jag bara kom att tänka på en sak.»
»Vad då, min gosse?»
»Jo, om våra beräkningar äro riktiga, befinna vi oss icke längre under Island.»
»Tror du det?»
»Det är lätt att övertyga sig om.»
Jag gjorde några mätningar på kartan.
»Jag har nog inte misstagit mig», sade jag. »Vi hava passerat Kap Portland och äro mitt ute i havet.»
»Mitt under havet», svarade min farbror och gnuggade händerna.
»Sålunda», utropade jag, »utbreder sig oceanen över våra huvuden.»
»Ja, Axel, det är ju inte så märkvärdigt. Det finns ju stenkolsgruvor i Newcastle, som sträcka sig långt under havet.»
Fyra dagar därefter, lördagen den 18 juli på aftonen, kommo vil till en ganska stor grotta. Min farbror lämnade Hans de tre specieriksdalerna, som utgjorde hans veckoavlöning, och det beslöts, att följande dag skulle bliva en vilodag.
Jag vaknade alltså på söndag morgon utan den vanliga tanken på omedelbart upprbrott. Och fastän det var djupt nere i avgrunden, var denna känsla i alla fall an-
