Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs

88

genäm. Vi voro för övrigt vana vid detta liv under jorden. Jag ägnade knappast en tanke åt solen, stjärnorna, månen, träden, husen, städerna och alla dessa jordiska överflödsartiklar, som människan gjort till nödvändighetsvaror. I vår egenskap av fosilier försmådde vi helt och hållet dessa onyttiga underting.

Grottan bildade en stor sal. Över dess granitgolv framflöt stilla vår trogna bäck. På ett sådant avstånd från källan hade dess vatten ej högre temperatur än den omgivande luften och kunde utan svårighet drickas.

Efter frukost ville professorn ägna några timmar åt att ordna sina dagliga anteckningar.

»Först och främst», sade han, »skall jag göra några kalkyler för att noga beräkna, var vi befinna oss. När vi komma tillbaka, vill jag kunna upprita en karta över vår färd, ett slags vertikal genomskärning av jorklotet, som skall återgiva vår väg i profil.»

»Det blir mycket intressant, men äro farbrors observationer tillräckligt noggranna för det?»

»Ja. Jag har omsorgsfullt antecknat alla vinklar och sluttningar, och jag är viss om att icke misstaga mig. Låt oss nu först se efter, var vi äro. Tag kompassen, och se efter, vilken riktning den angiver.»

Jag betraktade instrumentet, och efter en uppmärksam granskning svarade jag:

»Ost sydost.»

»Gott», sade min farbror, i det han antecknade iakttagelsen och gjorde ett par hastiga beräkningar. »Jag sluter därav, att vi hava tillryggalagt trettiofyra mil från vår utgångspunkt.»

»Vi befinna oss sålunda under Atlantiska oceanen?»

»Alldeles.»

»Och i detta ögonblick rasar kanske en storm däruppe, och skeppen kringkastas av orkanen?»

»Det är mycket möjligt.»

»Och valarna piska vårt fängelse med sina stjärtar.»

»Var lugn, Axel, de skola icke förmå att rubba dem. Men låtom oss återvända till våra beräkningar. Vi befinna oss trettiofyra mil sydost från Snefels bas, och på grund av mina föregående anteckningar uppskattar jag det uppnådda djupet till sex och en halv mil.»