kläderna, som han hade då han kom, så att till sist var der icke annat än skärf vid skärf och lapp på lapp.
Då mannen skulle åstad och köpa, gaf han sig ut i ottan långt före dager. “Dyra varor måste ses vid dagsljus; de ge sig inte i väg till staden så här bittida,“ tänkte han för sig sjelf; “dyrt nog kan det bli ändå, ty det kommer an på ett må-få hvad jag finner.“ Den första han mötte på stadsgatan, var en gammal käring, och hon bar en korg med lock öfver.
“God dag, gamla-mor,“ sade mannen.
“God dag igen, far,“ sade käringen.
“Hvad har du i korgen din?“ sade mannen.
“Skulle du vilja veta det?“ sade käringen.
“Ja men, skulle jag så,“ sade mannen, “ty jag skulle köpa det första jag mötte.“
“Ja, vill du veta det, så köp!“ sade käringen.
“Hvad kostar det då?“ frågade mannen.
Jo, fyra skilling skulle hon ha, sade hon. Det var då icke något opris just, tyckte mannen; han fick väl bli vid det då, sade han och lyfte på locket; det var en hundvalp som låg i korgen.
Då mannen kom hem från stadsresan, stod pojken på trappan och undrade hvad han skulle få till lön för det första året.
“Är du allt hemma igen, husbond’?“ sade pojken.
Ja, han var visst det.
“Hvad köpte du då?“ sade han.
“Det är inte mycket bevändt med det jag köpte,“ sade mannen; “jag vet visst inte om jag skall visa fram det; men jag köpte det första som var att få, och det var en hundvalp,“ sade han.
“Det skall du riktigt ha tack för,“ sade pojken “hundar har jag alltid hyggat,“ sade han.
