morgongåfva till honom i en guldtumlare. Då han nu hade kastat på sig klädtrasorna sina och fått litet uti sig tog gubben honom med sig och visade honom omkring, så att han skulle kunna välja hvad han ville ha till lön for det han hade räddat sonen hans. Det var mycket att se och mycket att taga utaf, må du tro.
“Hvad vill du nu ha?“ sade kungen. “Du kan få hvad du vill, och du ser att här fins tillräckligt att taga af,“ sade han.
Han fick då tänka litet på saken och tala med prinsen först, tyckte pojken. Ja, det skulle han få.
“Nu har du väl sett många rara saker?“ sade prinsen.
“Må tro det,“ sade gossen; “men säg mig hvad jag skall taga af all den der herrligheten, du,“ sade han. “Far din säger att jag får välja ut hvad jag vill.“
“Du skall inte taga något af allt hvad du har sett, du,“ sade prinsen; “men han har en liten ring på fingret sitt, den skall du bedja om.“
Ja, han gjorde så, han bad om den lilla ringen som satt på fingret hans.
“Det är det käraste jag eger, det,“ sade kungen, “men så är då väl sonen min mig fullt lika kär; du får väl ha den då. Vet du nu hvad den duger till?“ sade han.
Nej, det visste han icke.
“När du har denna på fingret, kan du få allt hvad du önskar dig,“ sade kungen.
Så tackade gossen för all välfägnad, och kungen och prinsen önskade honom lycka på resan och bådo honom passa väl på ringen.
Han var icke kommen långt på vägen förr än han tänkte att han väl fick pröfva på hvad ringen dugde till, och så önskade han sig nya kläder fullt upp; knappt hade han önskat det förr än de sutto på honom. Och han var så fin och så blank som en nyslagen tjugufemöring.
