Så tänkte han: det kunde vara lustigt nog att spela far min ett puts; han var nu inte gå öfver sig beskedlig, han heller, den tiden jag var hemma. Och så önskade han att han skulle stå utanför dörren hos far sin i samma paltor som han hade haft nyss förut, och med detsamma så stod han der.
“God dag, far, och tack för sist,“ sade pojken.
Men då fadren fick se att han kom hem igen ännu mera usel och eländig än han reste, började han jämra och beskärma sig: “Det är ingen råd med dig, när du inte har förtjent så mycket som kläderna på kroppen hela den tid du varit borta,“ sade han.
“Åh, låt lagom illa, du, far,“ sade pojken; “du skall inte skåda hunden efter håren; nu skall du vara min böneman och gå till kungens gård och fria till dotter hans för mig,“ sade pojken.
“Åh fy, åh fy, det är ju bara gyckel och spektakel!“ sade far hans; men pojken mente tro på det var rena allvaret: han tog en björkpåk och jagade far sin ända in genom dörren i kungsgården. Och der kom han in hufvudstupa rakt fram till kungen med gråtande tårar.
“Nå, nå, hvad är på färde med dig, min gubbe?“ sade kungen; “har du lidit orätt, så får jag väl se till att jag kan skaffa dig rätt,“ sade han.
Nej, det hade han inte, mente han; men han hade en son som han hade mycken sorg af, ty inte kunde han få folk af honom, och nu kunde han inte tro annat än att han hade mist den lilla smula vett han egt förut, sade han; “ty nu följde han mig ända till dörren här i kungens gård med en stor björkpåk och tvang mig att begära kungens dotter åt honom,“ sade mannen.
“Gif dig till tåls, du, min gubbe,“ sade kungen, “och bed honom komma in till mig, så få vi se hur vi kunna komma öfverens,“ sade han.
