sig mycket om kärestan sin, då han icke ville säga henne det hon bad om; och då han icke ville göra henne till viljes i en så ringa småsak, så fick det heldre vara med hela fästmöskapet. Nu tog gossen illa vid sig, och för att det skulle bli godt och väl igen, så sade han henne alltsammans. Hon var icke sen att bära fram det till kungen och drottningen; så grubblade de på huru hon skulle få ringen ifrån honom, och sedan, mente de, skulle det väl vara en simpel sak att bli honom qvitt.
På qvällen kom prinsessan med en sömndryck och sade att hon ville bjuda älsklingen sin en kärleksdryck, ty hon tyckte icke att han höll nog af henne, sade hon. Ja, han anade ingenting ondt, han, och så drack han ur drycken, och med detsamma sof han så hårdt, att de gerna kunnat rifva ner taket öfver hufvudet på honom. Så tog prinsessan ringen af fingret hans, satte den på sitt eget finger och önskade att ungersvennen skulle ligga i smutsen ute på gatan lika trasig och ful som han var då han kom dit, och i hans ställe ville hon ha den vackraste prins i verlden. Det skedde så äfven med detsamma. Hur det led, så vaknade ungersvennen slutligen i smutsen på gatan; först trodde han bara att det var en dröm, men då han kände att ringen var borta, så begrep han huru det hade gått till, och då blef han så rent ifrån sig, att han satte i väg och ville springa rakt i sjön och dränka sig.
Med detsamma mötte han katten, som husbonden hans hade köpt åt honom.
“Hvart skall du hän?“ sade katten.
“I sjön och dränka mig,“ sade pojken.
“Bry dig inte om det,“ sade katten; “du skall nog få ringen igen,“ mente hon.
“Ja, får jag det, så . . .“ sade pojken.
Katten i väg. Rätt som det var så mötte han en råtta.
