Baggen och grisen, som skulle gå till skogs och bo för sig sjelfva.
Det var en gång en bagge, som stod på gödstia och skulle göras fet; derför fick han må godt och blef både mätt och stinn af allt det som läckert var. Rätt som det var kom dejan och gaf honom mera. “Ät nu, bagge, du skall inte vara länge här, i morgon ska vi slagta dig,“ sade hon.
Det är ett gammalt ord, att käringråd skall ingen försmå, och råd och bot gifves det för allt, så när som för döden; men kanske det skall bli råd för den också denna gången, tänkte baggen vid sig sjelf.
Så åt han friskt, och når han var riktigt mätt, stångade han ut dörren och gaf sig i väg bort till granngården; der gick han till grisen i svinhuset som han hade blifvit bekant med ute på bete, och sedan dess hade de alltid varit vänner och såta kamrater.
“God dag och tack för sist!“ sade baggen till grisen.
“God dag och tack för sist sjelf!“ svarade grisen.
“Vet du hvarför du har det så godt och hvarför de göda och sköta dig så väl?“ sade baggen.
“Nej,“ sade grisen.
“Många munnar tömma snart en tunna, må veta; de vilja slagta och äta dig,“ sade baggen.
