det var en smal sak, det, mente småtrollen; de visste mycket godt hvar hon fans, och vägen kunde de visa honom, så han kunde gå bort och taga henne sjelf, ty de hade ingen makt till att röra henne. De visade honom vägen, och han kom fram lyckligt och väl; det var ingen som lade två strån i kors för honom en gång. Det var ett trollslott, och der sutto tre lika fagra prinsessor; men då Packel-Hans kom in, blefvo de så rent ifrån sig, att de rände omkring hvarandra som förskrämda lamungar, och rätt som det var, så förvandlades de till tre citroner, som lågo i fönstret. Fackel-Hans blef så illa vid sig och så rent handfallen häröfver, att han icke visste sig någon lefvande råd. Men då han hade besinnat sig litet, tog han och stoppade citronerna i fickan; han tänkte, de kunde vara goda att ha, ifall han blefve törstig på resan, ty han hade hört att citroner skulle vara sura.
Då han kom ett stycke på vägen, blef han varm och törstig; vatten fanns ingenstädes att få, och han visste icke hvad han skulle få att läska sig med. Så kom han att tänka på citronerna och tog upp en af dem och bet en bit derur. Men inuti den satt prinsessan och skrek: “Vatten, vatten!“ — fick hon icke vatten, så måste hon dö, sade hon. Ja, gossen sprang omkring och letade efter vatten för brinnande lifvet; men något vatten fans icke, och rätt som det var, så var hon död.
Då han hade gått ett stycke till, blef han ännu varmare och törstigare, och då han icke fann något att läska sig med, tog han fram den andra citronen och bet i den. Inuti den satt också en prinsessa, och hon var ännu dejligare än den första. Hon skrek på vatten och sade, att om hon icke fick vatten, så dog hon på minuten. Fackel-Hans rände omkring och letade under både sten och stubbe, men något vatten fann han icke, och så dog den prinsessan också.
