Fackel-Hans tyckte att detta blef allt värre och värre, och det blef det också, ty ju längre han gick, dess hetare blef det. Marken var så torr och bränd, att det icke fans en vattendroppe, och det var icke långt ifrån att han nästan var halfdöd af törst. Han prutade länge emot att bita i den citronen som han hade qvar, men till slut blef det ingen annan råd. Då han hade bitit i den, satt der en prinsessa inuti den också, och hon var den dejligaste i tolf kungariken, och hon skrek, att fick hon inte vatten, så dog hon på fläcken. Fackel-Hans sprang och skulle hemta vatten, och denna gången mötte han kungens mjölnare; denne viste honom vägen till qvarndammen. Då han kom till dammen med henne och hade gifvit henne vatten, steg hon ut ur citronen och var spritt naken. Fackel-Hans måste låta henne få det plagget han hade och kasta öfver sig, och så gömde hon sig i ett träd, medan han gick upp till kungsgården och skaffade henne kläder och talte om för kungen att han hade fått henne och huru det hade gått till alltsammans.
Medan detta pågick, kom köksan ned till qvarndammen och skulle hemta vatten. Då hon fick se det fagra ansigtet, som speglade sig i dammen, trodde hon det var hennes eget, och blef så glad att hon tog sig till att hoppa och dansa för det att hon hade blifvit så vacker.
“Nu må hin och inte du bära vatten, när du är så vacker!“ sade hon och kastade ifrån sig vattenämbaren. Men strax derpå märkte hon att ansigtet i dammen tillhörde prinsessan som satt i trädet. Då blef hon så arg, att hon ryckte henne ned ur trädet och kastade ut henne i dammen. Men sjelf kastade hon Fackel-Hans rock öfver sig och kröp upp i trädet. Då nu kungen kom och fick se den fula svarta kökspigan, blef han både röd och blek, men då han hörde dem säga att hon var den dejligaste i tolf kungariken, så tyckte han att han väl icke
