Ja, de ville gerna höra, och de skulle blifva sittande, det lofvade de alla, — fästmannen äfven.
“Jag drömde att jag gick på en bred väg, och der jag gick fram, var det utströdt ärter,“
“Ja, det är alldeles som när du går hem till mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
“Så blef vägen smalare och smalare, och den gick långt bort genom skog och ödemark.“
“Det är alldeles som vägen till mig, det, min vän,“ sade han.
“Så kom jag till en grön kulle och till ett stort präktigt hus.“
“Det är alldeles som hos mig, det,“ sade han.
“Så kom jag in i köket; jag såg inte till en enda menniska der; men under taket satt en underlig fågel i en bur, och då jag gick in i salen, ropade han efter mig: Skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
“Det var som hos mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
“Så gick jag in i kammaren; fågeln ropade detsamma som den hade sagt nyss förut; derinne var det så många dragkistor, och då jag drog ut lådorna och tittade ned i dem, voro de fulla med silfver- och guldpjeser och allt det som kosteligt var.
“Ja, det var hos mig, det, min vän,“ sade han; “jag har också många dragkistlådor fulla med guld och silfver och kosteliga ting.“
“Så gick jag in i en annan kammare; fågeln ropade åt mig igen och sade detsamma som han förut hade sagt, och der hängde det fullt med präktiga fruntimmerskläder rundt omkring på alla väggarna.
“Ja, det var också liksom hos mig, min vän,“ sade han, “der fins kläder och tyger både af silke och siden.“
