“Då jag gick in i nästa rum, började fågeln gallskrika: “Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“ — och i den kammaren stodo tunnor och såar rundt omkring alla väggarna, och de voro fulla med blod.“
“Fy, det var styggt, det är alls inte som hos mig, min vän,“ sade fästmannen, som nu började må illa och ville ut.
“Det är ju bara en dröm jag berättar,“ sade dottern i huset; “blif du sittande, du må väl kunna tåla vid att höra på den. — Då jag gick in i nästa rum, tog fågeln till att gallskrika detsamma som förut: “Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“ — och der lågo många kroppar och benrangel af dräpta menniskor.“
“Nej, det var då alls inte hos mig,“ sade fästmannen och ville ut.
“Sitt du,“ sade hon, “det är ju inte annat än en dröm, och den tål du nog att höra. Jag tyckte också det var styggt och sprang ut igen, men jag hann icke längre an ut i nästa rum, der alla blodtunnorna stodo; då skrek fågeln, att jag skulle springa under sängen och gömma mig, ty nu kom han; och så kom han, och han hade med sig en jungfru, som var så dejelig att jag tyckte mig aldrig ha sett maken till henne. Hon bad så vackert och så rörande, att han skulle skona lifvet, Han brydde sig icke ett grand om det, hur hon än gret och bad; han slet af henne kläderna och tog allt hvad hon hade, och skonade hvarken lifvet eller någonting; men på venstra handen hade hon en fingerring; som han icke kunde få lös; då hackade han fingret af henne, och det spratt under sängen till mig.“
“Ja, det der är alls inte som hos mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
