Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs
39
SKEPPAREN OCH HIN.

Så for han i många Herrans år, och pengar hade han förtjent som gräs. Men så var det en gång igen han for åstad hem öfver Nordsjön för fulla segel med sådan fart, som om han hade stulit både last och skuta; men den som ville ha tag i honom, han var ändå flinkare. Det var Hin håle, det; ty honom hade han gjort kontrakt med, som en kan veta, och just nu var tiden ute; han kunde vänta hvart ögonblick att han skulle komma och hemta honom.

Ja, skepparen kom upp på däck från kajutan och såg till väders; så purrado han timmermannen och ett par af besättningen och tillsade att de genast skulle gå ned i rummet och hugga två hål i botten på skutan, och när de hade gjort det, skulle de lyfta pumparna ur pumpfoten och drifva dom tätt in i hålen, så att sjön stod högt upp i pumpstocken.

Folket undrade häröfver och tyckte det var ett kuriöst arbete, men de gjorde som skepparen hade sagt; de höggo hål i botten och drefvo pumparna in så tätt, att det icke kunde komma en vattendroppe in i lasten; men upp i pumpen stod Nordsjön sju fot högt.

Det var knapt att de hade fått spånorna öfverbord efter arbetet, så kom Hin i en vindstöt och högg skepparen i kragen. “Stopp, far lille, det var inte slik bråd hast,“ sade skepparen, och dervid började han sätta sig till motvärn och bända upp klorna, som han hade slagit i honom, med en hoftång, “Har du inte uppgjort kontrakt om att du skulle hålla skutan torr och tät?“ sade skepparen. “Jo, du är en fin pojke. Titta efter i pumparna! Vattnet står sju fot upp i vädret. Pumpa, djefvul, och pumpa skutan läns, så kan du sedan taga mig och behålla mig så mycket du vill!“

Hin var icke klokare, än att han lät lura sig; han sträfvade och svettades, och svetten forsade som bäckar