den till sig, och då falken hade kommit innanför, stod hon färdig och — vips! — slog kungadottren igen fönstret, tog fågeln och satte honom i en bur.
Om natten gjorde gossen sig till myra och kröp ut ur buren, och så skapade han om sig till den han var, och gick bort och satte sig hos kungadottern. Då blef hon så rädd, att hon gaf sig till att skrika, så kungen vaknade och kom in och frågade hvad som stod på.
“Det är någon här inne! skrek prinsessan.
I detsamma var gossen myra, kröp in i buren och gjorde sig till falk igen. Kungen kunde icke se någonting att vara rädd för; så sade han till kungadottern, att det måtte vara maran som red henne. Men då han väl var utom dörren, gick det på samma vis igen. Gossen kröp ut ur buren som en myra, blef så förvandlad till den han var och satte sig hos prinsessan.
Då skrek hon högt, och kungen kom och skulle se hvad som var på färde igen.
“Det är någon här inne!“ skrek prinsessan.
Men gossen smög sig in i buren igen och satt der som en falk. Kungen tittade och letade både på golf och väggar, och då han ingenting såg, blef han vred öfver att han icke kunde få ha nattro och sade, att det var något nojs prinsessan hade för sig; “skriker du så en gång till,“ sade han, “så skall du få bli varse att kungen är far din.“
Men kungen var knappt utom dörren, förrän gossen var hos prinsessan igen. Den gången skrek hon icke, fastän hon var så rädd, att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig.
Så frågade gossen hvad det var, hon var så rädd för.
Jo, hon var borttappad till ett troll, sade hon, och första gång hon kom under bar himmel, skulle trollet komma och taga henne; men då gossen kom, trodde hon
