gården, satte han af in genom stalldörren i fullt fyrsprång, så han klädde af sig både sele och släde, och björnen slog skallen mot dörrposten, så han låg död på fläcken.
Bonden han låg i hässjan och vältrade och vältrade löfkärfvar, tills han tyckte att han borde ha fullt lass på släden; men då han skulle till att ordna lasset, så hade han hvarken häst eller släde. Så måste han traska efter, för att återfinna hästen sin. Om en stund mötte han krämaren.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade han till krämaren.
“Nej,“ sade krämaren; “men jag mötte Klumpfot här nedåt; han for så fort, han skulle visst bort och flå någon.“
Om en stund så mötte han fattigkäringen.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade han till fattigkäringen.
“Nej,“ sade käringen; “men jag mötte presten här nedpå; han skulle visst i socknebud, ty han for så fort, och bondeskjuts hade han.“
En stund derefter mötte bonden räfven.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade bonden.
“Ja,“ svarade Mickel; “men Nalle Klumpfot satt uti och körde som om han hade stulit både häst och åkdon.“
“Fanden fare i honom! han kör väl ihjäl hästen min,“ sade bonden,
“Så drag af honom pelsen och stek honom,“ sade Mickel. “Men skulle du få igen hästen din, så kunde du skjutsa mig öfver fjellet, för jag kan fara vackert fram,“ sade räfven, “och jag skulle också ha lust att pröfva på huru det käns att ha fyra ben framför sig.“
“Hvad ger du för skjutsen?“ sade bondan.
“Du kan få vått och torrt, hvilketdera dig lyster,“ sade räfven; “alltid får du lika mycket af mig som af
