“Nu har jag förstås hus i hvar buske, hus i hvar buske,“ sade haren; “men jag har så ofta sagt om vintern, att lefver jag till sommarn, så bygger jag mig ett hus, så jag väl kunde ha lust att vara med och timra upp ett, jag ock,“ tyckte han.
“Ja, skulle vi komma riktigt i klämma, så finge vi väl ta dig med som skrämma,“ mente grisen; “för inte kunde ju du hjelpa oss att bygga på huset, inte.“
“Den som i verlden skall vandra, gör alltid någonting bättre än andra,“ sade haren; “jag har tänder till att gnaga pluggar, och tassar att slå in dem i väggen med, så jag kan göra godt skäl för mig som timmerman; ty god redskap gör godt arbete, sade mannen, flådde märren med hoftången,“ mente haren.
Ja, så skulle han då få lof att vara med och bygga på huset, det var en sak det.
Då de kommo ett stycke längre fram, mötte de en tupp.
“God dag, god dag, godt folk, och tack för sist!“ sade tuppen; “hvart skall så’nt folk hän i dag?“ sade han.
“God dag igen, och tack för sist sjelf,“ sade baggen; “hemma hade vi det allt för fett, derför ska vi till skogs och bygga hus och vara för oss sjelfva; ty den som ute skall baka, mister både kol och kaka,“ sade han.
“Ja, jag har det bra nog der jag är,“ sade tuppen, “men bättre att bygga sitt eget bo än sitta på främmande pinne och glo; och hemma är hane rikast,“ sade han. “Finge jag komma i så fint följe, så skulle äfven jag ha lust att fara till skogs och bygga hus.“
“Ja, gala och flaxa betalas ej efter taxa, och käft på skaft hugger med ringa kraft,“ mente grisen. “Du kan ju inte hjelpa oss att bygga huset,“ sade han.
“Att latas blir snart en vane, der det hvarken fins hund eller hane,“ sade tuppen; “jag är tidigt vaken och tidig till att väcka.“
