“Det var väl du kom,“ sade brudgumen, “jag har stått länge här och bultat och ropat på dig.“
“Jag var långt borta härifrån,“ sade den döde, “så jag hörde det inte rätt tydligt förr än sista gången.“
“Ja, si, i dag skall jag stå brudgum,“ sade ungersvennen, “och du minns väl att vi språkade om det förr, att vi skulle följas åt och komma på bröllop till hvarandra.“
“Jag minns nog det,“ sade den döde; “men du får dröja lite, medan jag snyggar mig en smula; jag är inte nog fin till att komma i bröllopsfölje.“
Brudgumen hade smått om tid, för han skulle hem till sällskapet, och de skulle snart till kyrkan, men så finge de väl då ge sig litet till tåls och låta den döde få ett rum för sig sjelf, som han bad om, så han kunde putsa sig och komma i kyrkeskrud som de andra, ty med i kyrkan måste han vara.
Ja, liket följde honom både till kyrkan och från kyrkan, men då det led så långt fram i gästabudet att de hade tagit kronan af bruden, ville han ge sig af. För gammal bekantskaps och vänskaps skull ville brudgumen följa honom tillbaka till grafven. Som de nu gingo till kyrkogården, frågade brudgumen om han hade sett många märkeliga ting eller sådant som kunde vara trefligt att veta.
“Jo, nog har jag det,“ mente den döde; “mångt och mycket har jag skådat,“ sade han.
“Det skulle allt vara roligt att se,“ tyckte brudgumen ; “jag skulle nog ha lust till att följa med dig och se det, jag också,“ sade han.
“Det går väl för sig,“ sade liket, “men det tör komma att dröja om någon stund som du blir borta.“
Ja, det fick gå, menade brudgumen och följde med igenom grafven. Men innan de gingo ned i grafven, tog
