den döde och rof upp en grästorfva ur kyrkogården och lade den på ungersvennens hufvud. Det bar af långt bort genom kolande mörker och obanade stigar, tills de kommo till en stor och tung port, som öppnade sig då den döde rörde vid den. Innanför den tog det liksom till att bli litet ljusare, i förstone som månsken, men ju längre de kommo, dess ljusare blef det. Sent omsider kommo de fram någorstädes, der det var sådana gröna kullar med det präktigaste och ymnigaste gräs, och der gick en stor boskap flitigt på och betade; men hur de åto, sågo korna ändå lika fula, tomma och eländiga ut.
“Hvad skall detta vara för något?“ sade ungersvennen som var brudgum; “hur kommer det till att de äro så magra och se så usla ut, fastän de äta som om de hade betalt derför?“
“Det är en bild af dem som aldrig kunna få nog, om de än skrapade samman aldrig så mycket,“ sade den döde.
Så färdades de vidare, långt långt bort till några fjällbeten, der det icke fanns annat än idel stenrösen och berghällar med en och annan liten gräsfläck emellanåt. Här gingo stora boskapsdjur, som voro så vackra och feta och blanka, så det sken af dem.
“Hvad?“ sade brudgumen, “dessa, som ha så klent bete och ändå se så präktiga ut, hvad vill det säga?“
“Det är en bild af dem, som äro förnöjda med det lilla de hafva,“ sade vålnaden.
Så gingo de åter ännu mycket längre, tilldess de kommo till ett stort vatten. Der var det så ljust och så strålande klart, att brudgumen icke tålde vid att se derpå.
“Nu får du sätta dig här du, tills jag kommer igen,“ sade vålnaden; “en stund blir jag nu borta.“
Dermed gick han, och brudgumen satte sig ned, och som han satt der, så kom sömnen öfver honom, och det
