10
erhöll denna värdighet, ty desse curalia förvaltades länge af Skara och Wexiö Biskopar, som foro ikring landet och predikade. Det ser verkligen ut som hedningarnes i Östergöthland omvändande gått vida långsammare. De lärde männen Johannes Magnus och Joh. Messenius berätta att redan 813, eller före Ansgarii tid, skulle här varit en Biskop, vid namn Herbertus, som då grundlade Domkyrkan. Tvenne stenar, med denna inscription: Fundatio Templi Lincop. Anno Christi 813 fundatum est hoc templum sub Rege Berone, &c. &c., den ena på kyrkogolfvet, den andra uppsatt på en pelare mot södra gången, borde bestyrka det, men både innehållet och stylen i stenskriften röjer att den är senare tillkommen, förmodligen efter Eric XIV:s tid. Man misstänker desse män, att de sjelfve derom föranstaltat, af begär, efter de sjelfve voro Östgöthar, att göra Domkyrkan till den äldsta i riket. Historien talar dessutom uppenbart deremot, ty ingen inhemsk eller utländsk underrättelse förmäler, att någon christen offentlig lärare då inkommit eller varit hitsänd. En Herbertus har efter all sannolikhet varit den första Biskop i Linköping, men icke förr än efter 1060.
Vi vilja ej inlåta oss i Kyrko-historien, men anse oss dock böra gifva en kort teckning af de väldige öfver-prester, som herrskat här, och af deras inflytande, så väl inom Stiftet som på Samhället i det hela. De voro mäktige och sjelfständige och höllo biskopliga hof, stundom mera lysande än Konungarnes, och voro i sig sjelft enväldigare an dessa, som vid Herremötena alltid lågo i strid med de andlige, Jarlarne och folkförsamlingarna, der, än den ena, än den andra sökte att hämma och inskränka den konungsliga makten.
