Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

utgjorde en serskild stat i samhället, lärde de, fast för sent, att de skapat sig medtäflare i styrelsen, som mången gång ryckte spiran ur deras hand.

De förste Biskoparne Herbertus och Gislo voro utmärkte män, och den senare i synnerhet bragte sig snart i anseende: Han förmådde Inge den yngre att anlägga Wreta Kloster 1128, och fortsatte byggnaden efter hans död.; han grundlade Domkyrkan och inverkade på K. Sverker att gifva betydliga gåfvor till andliga stiftelser. På hans tillstyrkan anlade denne Konung Allvastra Kloster 1140, och det säges att Gislo sjelf lade grundsten till Nydala i Småland och skänkte dertill många hemman. Stundom uppkom oenighet emellan de heliga fäderne. Erkebiskopen i Lund ville behålla denna värdighet öfver både Danmark och Sverige, men Svenskarne, som egde flera kyrkor och prester, ville hafva sin egen Erkebiskop. Sedan denna disput genom Påfven blifvit afgjord, uppstod en ny tvist om stället för Erkebiskopssätet och om huruvida denne prelat skulle väljas från Götha- eller Svealand, Cardinalen Nicolaus Breakspeare, sedermera Påfven Adrian IV, den ende Påfve som besökt Sverige, höll i Linköping 1122 ett riksmöte för att bilägga denna osämja, men då Uppsvearne och Götherne icke stodo att förena, fruktade han att åstadkomma ny misshällighet. Han hänsköt derföre saken under Påfven och reste hem, men under vägen lemnade han Erkebiskop Eskil i Lund Palladium eller Ährekåpan för att tillställa den nya Erkebiskopen, när den blef vald. Denna kåpa bestod af en hvit Lamullsflit, på hvilken man såg bland annat prål fyra Purpurkors, ett framföre, ett bakföre, ett på högra axeln och ett dubbelt på den venstra; hon var