Under tiden fullbordade Colo S:t Laurentii Kyrka, men funt- och doprättighet blef Domkyrkan förbehållen, dock utstakade han de gårdar och byar som skulle för evärldeligt lyda derunder. Colo skall hafva blandat sig mycket i krigs-ärender, men deröfver ångrat sig, att han gjort en Pelegrims-resa till Jerusalem, der han afled 1195.
Carolus I., af Folkunga-slägten, var en gifmild och välgörande man, men blef betagen af den fanatiska ifvern, att i spetsen för en krigshär begifva sig till Estland, der han med allt sitt folk vid Rotala, i landskapet Wiken, den 12 Aug. 1220 blef nedergjord, hvarigenom han förvärfvade sig den efter den tidens ande så högt prisade martyrkronan. Bättre hade dock varit att sitta hemma vid det rika Biskopsdömet, men han visste ej då, att efterverlden skulle sätta föga värde på denna fåfängliga prydnad.
Benedictus I. stiftade S:t Nicolai Præbende, för att dermed inrätta ett Collegium Canonicum, eller Dom-Capitel, hvartill han erhöll bifall af Påfven Gregorius 1232. Förut hade han fått fullmakt att aflösa alla bannlysta, som ej begått för grofva brott; af hvad orsak vet man ej, men han afsade sig Embetet 1232, och lefde som privat man till 1237.
Laurentius I. öfvervar det namnkunniga mötet i Skeninge, der presterna blefvo förbudne att gifta sig; der det ock blef stadgadt att fem Caniker skulle bo i Linköping, för att ständigt biträda i Dom-capitlet. Han hade äfven den hedern att kröna Konung Waldemar Birgersson, som skedde i Linköping 1251. Äfven han afsade sig Embetet och dog i en hög ålder 1270.
