22
Stockholm, der just de Biskopar, som invigt honom i sitt Embete, jemte rikets yppersta män måste sträcka sina hufvuden under bilan.
När K. Gustaf begynte reformations-verket satte sig Brasken med mycken ifver och alfvar deremot. Det är märkvärdigt att se af hans brefvexling hur han använde alla möjliga medel att förmå honom afstå derifrån: Än hotade han, än visade han sig undergifven, än beklagade han sig, än åberopade han sig kyrkans fyrahundradeåriga besittning, och Konungars och Påfvars mångfaldiga försäkringar. Ingenting uraktlät han; allt hvad han gjorde och skref var klokt och noga beräknadt. Fogligt och varsamt manade han sina vänner till motstånd. Allt förgäfves, och månget bref andas den starka själens djupa sorg. På den märkvärdiga Riksdagen i Westerås gjorde han det sista kraftiga försöket, och det var en stund som Gustafs thron syntes skakad. De båda stridandes anhängare stodo tyste, häpne, bäfvande, och fruktande som för utbrottet af en vulkan. Det var två lejon som täflade om herraväldet i norden. Men Brasken hade funnit en man i Gustaf som ej lät rubba sig ur sin bana; han erfor då med tryckande bekymmer att han ej mer kunde hindra den nya lärans framgång, och då Konungen befallte honom att lemna Munkeboda blef han förtviflad. Att han var ståndaktig i sin en gång besvurna tro bör med skäl icke klandras; det tillhör en stor man att vara fast och bibehålla värdigheten af sin karakter, men den utväg han tog, att på ett sådant sätt lemna riket, blir alltid tadelvärd, och kastar en mörk fläck på hans själs och tänkesätts redbarhet, som han i detta stora ögonblick borde hafva sökt att bevara. Han hade kunnat afsäga sig sitt Embete
