30
Efter honom blef Eric Falk och sedermera Martinus Olai. Emedlertid var den store Konungen gången till sina fäder. Johan III hade tillträdt regeringen, och röjde ganska snart sin böjelse för den catholska läran; de påfligt sinnade reste åter sina hufvuden och förorsakade mycken oreda i landet.
Martinus hade i Stockholm haft en häftig disput med Erkebiskopen och flera Lithurgister, då han icke allenast förkastat den påfliga läran, utan äfven vågat påstå att Påfven vore Antichrist. Konungen förebrådde honom detta uti ett bref af d. 18 Maj 1550 uti ganska stränga ordalag. Kort derefter väntades han från Wadstena. Af hans uppförande der, hade man icke anledning förmoda något godt; också kallade Konungen Martinus genast inför sig, och, spörjande honom, under hotelser och hårda tillsägelser, om han ville erkänna Lithurgien eller den antagna Messe-boken, och om han ansåg Påfven verkligen som Antichrist. Den oförskräckte Biskopen förklarade frimodigt att han stod fast i denna öfvertygelse. Då befallte Konungen honom att, klädd i sin Biskopliga skrud, begifva sig till Domkyrkan och der afvakta hans ankomst. Konungen, åtföljd af Cardinalen Possevin och hela sitt hof, var honom der till mötes. Ryktet om denna händelse hade redan spridt sig kring stad och land; man anade här ett vigtigt uppträde. En otalig mängd folk tillströmmade från alla håll: man trängdes att inkomma i kyrkan, icke med eniga och ödmjuka känslor att tillbedja den högste Guden, utan fast hellre för att se ett högtidligt och tragiskt skådespel. Der stod Konungen och bredvid honom den fruktade Cardinalen, hvars åsyn väckte fleras afsky, och retade
