mångens hjerta till inre förbannelser. En allmän tystnad herrskade i det höga templet, och med klappande hjerta afbidade man utgången. Ändtligen tog Konungen till ordet, och en skakande känsla ilade genom åskådarnes blod. Efter att hafva strängt förebrått Biskopen framhärdandet i sin falska tro, som han kallade den, befallte han honom att stiga fram till altaret, derstädes aflägga sin Biskopliga skrud, och afsäga sig Embetet. Med värdighet och oförskräckt mod framträdde Biskopen och fullgjorde Konungens befallning. Den talrika församlingens blickar voro fästade på honom med liflig uppmärksamhet; hans ståndaktighet väckte deras beundran, hans förföljelse deras deltagande. Hans anhängare stodo betagne af häpenhet, och ingen kunde tillbakahålla sina tårar; till och med öfver Konungens anlete tycktes flyga en lätt rörelse. Cardinalen ensam stod lugn och kall, kastande då och då, mellan pelarne förstulna, fast något tillbakahållne segerblickar. Sedan Biskopen utan att ett enda ögonblick hafva förlorat något af sin fattning, eller röjt den ringaste själsoro, uppfyllt Konungens befallning, bugade han sig för honom vördnadsfullt, och aflägsnade sig efter ett kort tal, åtföljd af det sörjande folket. Han afreste genast, begaf sig under Hertig Carls beskydd, och blef kort derefter Kyrkoherde i Nyköping, der han sedan förde en stilla och förnöjd lefnad, och afled, allmänt aktad och ärad, 1585.
Ända till Carl IX:s uppstigande på thronen oroades den andliga styrelsen af tvister och oredor. De båda lärorna framgingo såsom trätgirige bröder, hvilka icke lemnade hvarannan ro natt eller dag. Johan III tillsatte i Petrus Caroli en högst illasinnad Biskop, behäftad med en mängd
