32
laster, som gjorde honom hatad både af presterna och de verldslige. Häfderna beskrifva honom såsom en högst nedrig man; ingen har sökt försvara honom. Jonas Kylander uppträdde år 1608 som en man, värdig en så vigtig befattning. Han gaf snart Biskopsdömet ett annat skick. Presterna voro ännu besmittade af de påfliga satserne. De voro högmodige, fanatiske, girige och snikne efter inkomster, för att återvinna sitt förlorade välde; derföre plågade de folket som var tvekande i de olika lärorna. En del prester ingingo äktenskap, men en del tyckte mer om det ogifta ståndet, der de kunde fortsätta den fordna skörlefnaden. Gudstjensten var vacklande och ombytlig, de gamla hade svårt att öfvergifva sina papistiska ceremonier och hoppades på hjelp från sina talrika bröder i söder. Fördomar, okunnighet, sjelfsvåld i embetsförrättningar, hindrade länge den sökta renlärigheten. Det fordrades derföre både nit och kraft att införa en stadgad ordning ibland de egenmäktige lärarne. Lycka var att Konung Carl IX med kraftig arm deruti understödde Biskoparne; småningom lyckades det genom fleras verkliga nit. Mindre inblandade i Riksärender sysselsatte de sig mer med Stiftets angelägenheter; de sträfvade till ett och samma mål, och då de dermed ensamt befattade sig, uppstod der en större likhet i deras förrättningar och lefnadsbana. Derigenom blir deras öden och åtgärder mera enformiga för historieskrifvaren. De vinlade sig flitigt om studier, besökte utländska Akademier, erhöllo vid återkomsten andeliga sysslor, och förtjensten upphöjde dem ofta utan afseende på börd till deras höga Embeten. Enkelhet i läran, så väl vid undervisningen som vid Gudstjenstens utöfvande, inplantades hos de nya uppväxande generationerna. Den
