af Konungens egna betjenter, som blefvo hängde. Med glädje såg man den förfärlige afresa. I Wadstena blefvo tvänne borgare, Pehr Smitt och Sven Hök, rådbråkade och steglade, Christians grymhet i Nydala Kloster kunde ej annat än gå Brasken och de andlige högligen till sinnes. Fem, eller efter andra 11 à 12 Munkar blefvo Kyndelsmässodagen 1521, just som de kommo från altaret, der de tagit sakramentet, utan minsta anledning kastade i sjön och dränkte. Abboten var på vägen att rädda sig ur vattnet, men blef obarmhertigt tillbakastött. En Munk var dock lyckligare; då han märkte faran tog han sin tillflykt i Konungens Cancelli, der Sekreteraren Brockman kastade en kappa öfver honom och satte honom bland sina andra skrifvare, hvarigenom han räddades.
Ehuru den grymma Konungen var bortrest ur Riket utöfvade hans Befallningsmän likväl många våldsamheter. Helt oförmodadt hördes ett rykte att Gustaf Wasa kom från Dalarne med en här för att befria riket från det Danska oket. Alltså ett nytt uppror! Huru kunde det lyckas? Skulle det ej slutas med allmännare och förskräckligare blodscener? Christian var ännu en mäktig Konung öfver de Danska staterna, innehade rikets befästade slott, många voro hans anhängare, somlige ansågo farligt att affalla. Hvad skulle en landsflyktig Adelsman uträtta med en vankelmodig i bondhop mot en ordentlig, beväpnad militär-styika? Engelbrecht hade ju stupat på sin knappt beträdda, fast lysande bana! Carl VIII varit mer än en gång störtad från styrelsen af de Danske; Sturarne blifvit offer för sin fosterlandskärlek, och den tappra
