Han förebrådde dem att de stiftat oenighet i det Kungliga huset, förledt Konungen att fiendtligen anfalla riket, och att de sjelfva burit afvog sköld mot fäderneslandet. Hvem skulle här vara domare! de hade ju följt sin utkorade och krönte Konungs standar, skulle de kunna plikta för hans handlingar? Om de ock af nit rådt Konungen att modigt försvara sin krona, är det en tvifvel underkastad fråga huruvida detta icke hörde till deras pligt! Om de varit af olika tankar med Ständerna om det allmänna bästa, och lika mycket fruktat Carls häftiga och oböjliga sinnelag, som Sigismunds vankelmod och veklighet, är en sak som ligger utom gränsen af all domsrätt, ty blott försynen kan veta hvad som kunnat hända om Konungen segrat. Nationens egna handlingar borde hafva skyddat dem, ty när Konungen inkom i riket underkastade sig ej allenast en del af de södra provinserna, utan äfven Stockholm, och en del af Upland och Westmanland; hade Konungen som en klok statsman uppehållit Hertigen med förliknings-projekter, väl befästat och manligen försvarat sig vid Stegeborg, icke vågat slaget vid Stångebro, hade kanske inom 14 dagar Carls sak varit förlorad. Månne Konungen icke då egt mera skäl att straffa Carls anhängare såsom upproriske mot deras lagliga Konung? Då Hertigen mönstrade fångarna och ordningen kom till Peder Michelson Hammarschöld, skall Hertigen hafva yttrat sig "så har jag dig då ändtligen fast din gamla skälm" hvartill Michelson svarat: "Jag förtjenar icke att kallas skälm. Min Konung, den jag svurit trohetsed, har jag tjent som en ärlig karl; om jag svurit Eders furstliga Nåde den samma skulle jag ärligt hafva tjent honom".
Sida:Tollstorp 1834.djvu/58
Den här sidan har korrekturlästs
51
