allmänt erkänd. Man såg icke alldeles utan förtrytelse huru Hertigen rent af tillvällade sig Kronan kanhända att det ock var lyckligast för Sverige och hela norra Europa.
Andra angelägenheter afgjordes äfven: Rättare och Räfste-Ting skulle ordenlligen hållas efter lag, visst antal krigsfolk till häst och fot ständigt underhällas; i krigstider ej den ena landsorten mer af folk eller lifsmedel utgöra, än den andra; tionde till prester ordentligen betalas; ransakning mot de brottslige af Adel, Prester och Borgare företagas. En ny Kyrko-ordning var väl utkommen, men blef ej antagen såsom mindre förenlig med den Lutherska läran. Äfven stadgades att de Finska adelsmän, som tagit Sigismunds parti och blifvit skonade till lifvet, skulle mista 1/3 af deras arfvejord och alla sina förläningar. Hertigen uppväckte i Finland ett blodigt inhemskt krig, som kostade mycket folk, och kallades klubbe-kriget, emedan bönderne i brist på annat mäst förde dessa vapen. Endast Österbotten förlorade vida öfver 11,000 menniskor i ett års fejd. Så snart qvinnan var utvuxen beväpnade hon sig och slogs med samma grymhet som mannen.
Bland de första ärender här företogos var ransakningen mot Rådsherrarna. Den 3 Mars sattes en Domstol af 156 personer, nemligen 38 af Ridderskapet och Adeln, 24 af Krigsbefälet till häst, 20 till fot, 54 Borgare, 24 Bönder, 22 Lagförare, och 4 som förde pennan, hvilka alla aflade ed att utan anseende till personen döma efter lag och rättvisa. Hertigen gaf dem dessutom en skriftlig försäkran, som frikallade dem från all trohet, hvarmed de voro honom förbundne, på
