54
det de utan fruktan, utan anseende till skyldskap eller vänskap skulle fälla deras dom. Domarena voro samlade i en stor sal vid öppna dörrar. Främst vid ingången till Hertigens rum var ett bord för dess svågers, Hertigen af Holstein, Johan Adolfs Ministrar, Clement Laderdorf och Evert Steding. Carl sjelf, som ofta gick ut och in, satte sig hos dem, på hans högra hand var grefve-bordet och på samma sida ett långt bord för adeln. Dernäst satt presterskapet; på venstra handen var ett bord för krigsbefälet af rytteriet, midt på golfvet långs ett annat för knekte-höfvitsmännen, och ännu ett i samma rad för borgerskapet, vid nedra ändan suto lagförarne, bönderna togo plats huru de kunde, månge som ej hörde till domstolen stodo rundt omkring hvar de kunde, både utom och inom. Oro och bekymmer var målad på allas ansigten. Tysta suto domrarne kring borden, väl vetande men ej vågande hvad de borde göra. Hertigens närvaro låg på deras hjertan som en tryckande börda, och kufvade den känsla af rättvisa och medlidande, som då och då ville uppblossa. När han kom, flög en kall ilning genom deras blod, när han gick kastade de efter honom hemska blickar. Allt hvad som förehades skedde på ett så hemligt, och nästan graflikt sätt, att man tyckte sig bevista de fordna underjordiska domstolarnes rysliga och straffande blodsakter. Aningen var sorglig hos en hvar. I en djup tystnad stod den församlade menigheten omkring, kastande spejande blickar för att forska hvarje åtbörd, hvarje rörelse hos domrarne, som kunde förråda dessas hemliga tankar. Ändtligen hördes ett doft buller som ökade sig alltmer och liknade en högtidlig offerfest i en dyster natt. Allas blickar voro riktade åt ingången. De anklagade inträdde. Öfver fyratio, de flesta af adel,
