voro instämde, dock infunno sig endast nio af rikets yppersta män. De voro Riksråderna Gustaf och Sten, Banerer, Hogenschild, Thure och Clas, Bjelkar, Erik Sparre, Erik Leyonhufvud, Jöran Posse och Christer Horn, samt Carl Stenbock, Axel Kurk, Arvid Stålarm och Bengt Falk, Anklagelse-punkterna upplästes af Erik Göransson Tegel, son af Konung Erik XIV:s afskyvärde rådgifvare Göran Pehrsson, mången oskyldigs förföljare, och nästan sagt sin egen Konungs och välgörares baneman. Väl voro dennes barn uteslutne från tjensters beklädande i riket, men denne sonen Erik hade Hertigen, det oaktadt, låtit uppfostra och upphöjt. Fadren var han lik i nedrigt utseende och hans väsende var en mordengels. De uppgifna brotten voro inga andra än att de anklagade hyllat Konungen och dess parti, gjort för honom allt hvad de kunnat, och i sin skriftvexling nyttjat försmädliga uttryck mot Hertigen. Som bevis framhäfdes stora kistor med bref. Erik Leyonhufvud, A. Bjelke, Chr. Horn och Jöran Posse knäföllo för Hertigen och anhöllo om Nåd, den de, genom Holsteinska Ministerns förbön, erhöllo.
Hertigen kunde icke dämpa sin häftighet, han utbröt emot dem uti hårda ordalag. I synnerhet uppförde han sig mot Hogenschild mindre passande. Denne hade varit sjuk i tre år; var det ännu, och inbars i en stol. Intet skriftligt bevis fanns emot honom; detta förtröt Hertigen, som gjorde Hogenschild ganska bittra förebråelser, men denne svarade med mod, köld och vördnad, bad hans Furstliga Nåde styra sitt sinne, och bedyrade det han vore oskyldig till de honom gjorda förvitelser. Man skickade fullmäktige till hans fångna medbröder, att inhämta om de något med
