Den här sidan har korrekturlästs

58

Leyonhufvud, som märkte att härmed syftades på honom sade sig icke finna att någon skedde förnär med det att han svarade när han tilltalades. Härmed låddes Hertigen vara nöjd och gick ut.

Leyonhufvud tog då ordet och förde dem till sinnes, att de med ömhet borde fälla dom, att när de emot de värste illgerningsmän borde vara samvetsgranna, huru mycket mer vid detta tillfälle! Besinner, sade han, det är ingen kalfvo- eller gåseblod, utan menniskor och våra medbröder. Presterna hade redan inlemnat sitt svar, de påstodo att evangeliska läran ofelbart blifvit utrotad i Sverige om Sigismund segrat vid Stångebro, ty när han redan vid sin Kröning i Upsala som vän dertill gjort försök, hvad skulle han icke då gjort som ovän? Hans rådgifvare voro derföre ganska straffbara. Huru rörde Bönderna måtte varit kan man finna af deras vackra uppförande. De framskickade en Taleman, som å deras vägnar bekände att de denna sak icke förstodo, bedjande Herrarna göra som de funno skäligast. — Den nedrige Erik Jöransson och några få andre lupo kring vid alla bord och anmodade hvar och en att teckna på de då brukliga små skriftaflor hvad de förestafvade. Hertigens ovilkorliga vilja fann man då, ingen torde sätta sig deremot, det kunde lätt blifva framburet till den förfärlige. På sådant sätt tillställdes denna blodiga dom, men när Ståndens röster blefvo framlagde på Grefve-bordet, och det då befanns att de fängslige Riks-Råderna voro dömde som Riksförrädare blefvo alla förskräckte. Grefvarne uppsatte väl en mildare dom, men Leyonhufvud gick bort, ty Hertigens stränga blickar och de