62
uppställde sig en spetsgård af krigsfolk, så väl till häst som fot. Alla fönster voro uppfyllde med fruntimmer, taken och alla ställen, derifrån afrättningen kunde synas, upptagne af åskådare. En mängd af Adeln och Riks-Ledamöterna sprungo om hvarandra; folkmassan hvälfde sig som i vågor. Det var ett brokigt, både lysande och dystert hvimmel; allt var likväl stilla. Med tyst ifver sökte den ena eller andra att arbeta sig fram eller aflägsna sig. Ändtligen anlände de dömda offren, under stark bevakning. Utom andra prester beledsagades de af Biskoparne i Linköping, Strengnäs och Westerås. Äfven följde många vänner och anförvandser, likaså en del af den gamla Adeln och Riksdagsmän, alla sörjande att se så ypperlige män undergå ett så ymkeligt öde. De fångnes fruar, som ej ville öfvergifva de älskade uti den sista svåra timman, stöttes med gevärskolfvar tillbaka af vakterna, somliga störtade omkull och voro nära att nedtrampas af hopen. Deras undergång skulle också ökat dagens ryslighet, om ej Grefve Axel Leyonhufvuds moder, Ebba Liljehök, och i synnerhet fru Anna Gylfe, gift med Nils Nilsson Natt och Dag, med ädelmodigt deltagande räddat de tröstlöse, och bortfört dem från denna förskräckliga scene.
Vid det Rådsherrarna kommo ur huset, der de sutit under beredelsen, ropade Gusfaf Baner med hög röst: Här är den man som ärligen tjent sitt fäderne-rike, och nu skall uppbära sådan lön för trettio års trogen tjenst, der förbarme sig Gud öfver! Han värdigas utkräfva mitt oskyldiga blod af dem som så orättan öfver mig dömt hafva. Annorledes hafver jag tjent, Annorledes blifver jag belönt. Biskopen i Strengnäs Petrus Jonæ
