68
vänner aflifvas. Hvartill tjente denna grymhet? Icke till annat än att väcka inre hat och hämdekänsla. De voro ju alla lika brottsliga och det var ju uppenbarligen, att med skarpare drag framställa handlingens orättvisa. Skedde detta för att injaga förskräckelse och för det Hertigen derigenom ville visa hvad han kunde vara, så var denna kalla beräkning i alla afseenden en barbarisk tortur. Då Biskoparne icke kunde förmå någon att bekänna sig brottslig bemödade sig den ovärdige Eric Jöranson Tegel, som ej kunde mättas af det blod som flöt för hans fötter, att öfvertala åtskilliga herrar, särdeles Grefve E. Brahe och Jöran Stjernskjöld, att vederlägga deras försäkringar om deras oskuld, men dessa herrars redbara och höga tänkesätt förbjödo dem att falla till en sådan låghet.
De döda kropparna sveptes i Slottsfogden Peder Matson Stjernfeldts hus, och bisattes i Domkyrkan, hvarest de stodo lik ofvan jord på norra sidan, som befalldt var, tills Biskopen nödgades skrifva till Kongl. Sekret. Michael Olofson och begära föreskrift om begrafningen, för den svåra lukten och stanken skull. Äfven efter deras död kunde Hertigen icke dölja sitt vresiga sinnelag mot dessa olyckliga, hvilket nogsamt röjdes i hans svar från Nyköping d. 8 April 1600 på Biskopens förfrågan angående begrafningen, deruti det heter att grafvarne ej skulle hvälfvas eller höjas öfver jorden, utan liken i en högst två rätt och slätt nedläggas på norra sidan, vid vestra dörren, i Domkyrkan, och efter orden: så framth annat skeer, då skole j veete att vi icke vele hålle ider thet till godhe. Sparrens lik fördes likväl till Öja kyrka vid Sundby i Södermanland, der ett vackert epitaphium
