uppsattes öfver honom, med en lång minnesskrift på latin, som kan läsas i Stjernmans Höfdingaminne.
Ehvad än de olyckliga Rådsherrarna felat, var Hertig Carls behandlingssätt emot dem ganska obilligt och alltför strängt. Det var ju lyckan som afgjorde de stridandes öde. Hade Hertigen blifvit fången vid Stegeborg, hade han ju kunnat få dela K. Eric XIV:s öde, och historien hade då troligen dömt honom såsom upprorisk mot rikets lagliga Konung. Hans bemödande att fläcka deras minne har likväl varit fruktlöst, ty när Sekler förrunnit dömes Konung och undersåte, hvar och en efter som han handlat. Fastän Konung, har kan icke kunnat hindra de efterlefvande att i sina hjertan resa dem en minnesvård af deltagande, som han genom denna handling kanske sjelf förverkat. Det har fordrats hela hans efterföljande kraftfulla regering och hans verksamma och upprigtiga nit för fäderneslandet, att öfverskyla detta brott mot menskligheten, på det icke efterverlden skulle uppteckna honom bland tyrannerna.
