denna lyckliga omständighet skulle vända misstankarna åt rätt håll, men deras väntan blev besviken, ty mer än en av stadens invånare anmärkte: »Han var mindre än två fot från Muff Potter då han blödde.»
Toms rysliga hemlighet och gnagande samvete oroade hans sömn under en hel vecka, och vid frukosten en morgon sade Sid:
»Tom, du väsnas och talar i sömnen, så du håller mig vaken halva natten.»
Tom bleknade och slog ned ögonen.
»Det är ett dåligt tecken», sade tant Polly allvarsamt. »Vad är det du har på hjärtat, Tom?»
»Ingenting, tant — ingenting, det jag vet.» Men gossens hand skakade så, att han spillde sitt kaffe.
»Och du pratar så'n smörja», sade Sid. »Nu i natt sade du: 'det är blod, det är blod, just det är det', och du sade det gång på gång. Och så sade du: 'låt mig vara — jag skall tala om'et'. Tala om vad för slag? Vad är det du vill tala om?»
Det svindlade för Toms ögon, och det är icke gott att veta vad som kunnat hända, men lyckligtvis försvann den bekymrade minen ur tant Pollys ansikte, och hon kom Tom till undsättning utan att veta det. Hon sade:
»Åh, det är det här ohyggliga mordet. Jag drömmer själv om det nästan varenda natt, och ibland drömmer jag, att det är jag, som har begått det.»
Mary sade, att det hade gått henne nästan på samma sätt, och Sid syntes vara tillfredsställd. Tom lämnade rummet så fort han kunde utan att väcka uppseende, och så beklagade han sig för tandvärk
