hjärna stora och förfärliga planer. Det syntes klart, att här fanns två själar, men blott en tanke. Tom torkade ögonen med rockärmen, började mumla något om sitt beslut att fly från misshandling och brist på sympati i hemmet genom att giva sig ut i den vida världen för att aldrig mer komma tillbaka, och han slöt med att uttala sitt hopp, att Joe aldrig skulle glömma honom.
Men det kom nu i dagen, att detta var samma begäran, som Joe just hade tänkt framställa till Tom, och att han var ute och sökte honom just i denna avsikt. Hans moder hade givit honom en risbastu för att han druckit upp grädde, som han aldrig hade smakat på och aldrig visste något om; det var tydligt, att hon var trött på honom och önskade, att han vore sin väg; då fanns det icke något annat att göra för honom än att uppfylla hennes önskan; han hoppades, att hon skulle bli lycklig och aldrig ångra sig, att hon drivit sin stackars gosse ut i den känslolösa världen mot lidande och död.
Under det de två gossarne sorgsna vandrade framåt, ingingo de ett nytt förbund att stå varandra bi och vara bröder och aldrig åtskiljas, förrän döden befriade dem från deras bekymmer. Därpå började de uppgöra sina planer. Joe var benägen för att bli eremit och leva på brödkanter i en avlägsen håla och dö någon gång av köld och brist och sorg. Men sedan han lyssnat till Tom, medgav han, att ett liv i brott hade åtskilliga beaktansvärda fördelar, och han samtyckte till att bliva sjörövare.
Tre mil nedom S:t Petersburg, på ett ställe, där Mississippifloden var föga över en mil bred, låg en lång, smal, skogbevuxen ö med ett långsträckt grund
