hundratal famnar längre upp, och de smögo sig försiktigt dit och togo ur den en eldbrand. Av denna lilla utflykt gjorde de ett märkvärdigt äventyr, stannade då och då, varnande varandra med ett: »Tyst!» och läggande fingret på munnen, förande handen till inbillade dolkfästen och givande varandra befallning i hesa viskningar, att om »fienden» gåve tecken till liv »låta honom få smaka dolken ända till skaftet», ty »de döde skvallrade icke». De visste mer än väl, att alla karlarne på flotten voro inne i staden för att köpa sig förråd eller roa sig, men detta var icke någon ursäkt för våra hjältar att gå till väga på ett sätt, som icke anstod sjörövare.
Om en stund lade de ut från land. Tom förde befälet ombord. Huck skötte akteråran och Joe framåran. Tom stod midskepps med bistert rynkade ögonbryn och korslagda armar och gav sina order i försiktiga, men barska viskningar.
»Lova och lägg henne opp i vinden!»
»Aj, aj, kapten!»
»Stött så — stött så-å-å!»
»Stött så, var det ja!»
»Låt henne falla ett streck!»
»Ett streck, var det!»
Under det gossarne långsamt och enformigt rodde flotten ut mot mitten av floden, hade de naturligtvis klart för sig, att alla dessa order gåvos endast för att det skulle vara »stil» i leken, och att de i verkligheten icke alls hade någon betydelse.
»Vad för hon för segel?»
»Storsegel, topp och klyvare, kapten.»
»Opp med bramseglet! Till väders där, ett halvt dussin av er! Opp med förstagsseglen! Raska på!»
