»Men, Huck, du måste göra det. Hur skulle du slippa från det?»
»Nej, jag stod inte ut med det — jag skulle springa min väg.»
»Springa din väg! Jo du skulle bli en riktigt snygg gammal eremitslusk! Du skulle bli en skamfläck!»
Den blodiga handen svarade icke, då han hade fått en bättre sysselsättning. Han höll på att hålka ur en majsstjälk och borrade nu in ett halmstrå i den, stoppade den med tobak, förde ett eldkol till tobaken och blåste ut ett moln av väldoftande rök; han befann sig i ett tillstånd av den mest njutningsrika belåtenhet. De andra sjörövarna avundades honom denna hans härliga odygd och beslöto i hemlighet att med det snaraste tillägna sig den. Om en stund sade Huck:
»Vad gör sjörövarna då?»
Tom svarade:
»Åh, de ha det muntert beständigt — ta fartyg och bränna dem och knipa penningar och gräva ner dem på hemska ställen på sin ö, varest det finns andar och en hel mängd annat, som håller vakt, och de döda varenda en på fartygen, låter dem springa över plankan.»
»Och kvinnorna föra de till ön», sade Joe. »De döda inte kvinnorna.»
»Nej», bekräftade Tom, »de döda inte kvinnorna — det äro de för ädla till. Och kvinnorna ä' alltid vackra också.»
»Och så ha de alltid de stiligaste kläder på sig! O, bara guld och silver och diamanter!» sade Joe entusiastiskt.
