»Vilka?» sade Huck.
»Sjörövarna, vet jag.»
Huck mönstrade med en vemodig blick sina egna kläder.
»Jag är rädd, jag inte är riktigt passande klädd för att vara sjörövare», sade han sorgset, »men jag har inga andra kläder än de här.»
Men de andra gossarne sade honom, att det inte skulle dröja länge, förrän han finge andra kläder, bara de hade börjat sina äventyr. De förklarade för honom, att hans eländiga trasor nog dugde att börja med, ehuru det var vanligt, att rika sjörövare började med en anständig garderob.
Efterhand dog deras samtal ut, och sömnen började tynga på de små lösdrivarnas ögonlock. Pipan föll ur Den blodiga handens fingrar, och han sov den bekymmerslöses och tröttes sömn. Havens fasa och Den svarte hämnaren på den Spanska sjön hade mera svårighet att falla i sömn. De framsade tyst för sig själva sina böner och lade sig ned, då ingen fanns där med nog myndighet att tillhålla dem att falla på knä och läsa dem högt; sanningen att säga, kände de sig frestade att inte alls bry sig om någon bön, men de drogo sig för att gå så långt, av fruktan för att härigenom nedkalla en plötslig, särskilt för dem avsedd åskvigg från himmelen. Nu kommo de med ens till gränsen av drömmarnas land och vankade en stund av och an i dess närhet — men så kom en inkräktare, som ej ville låta söva sig. Det var samvetet. De började känna en obestämd fruktan att de gjort orätt i att rymma, och sedan tänkte de på de stulna matvarorna, och nu började för dem en verklig tortyr. De försökte att resonera bort
