voro nu i full rörelse. En flugsnappare — nordens härmfågel — slog sig ned i ett träd ovanför Toms huvud och härmade sina grannar under ett utbrott av förtjusning; därpå svävade en gällt musicerande nötskrika, ett flammande blått eldsken, ned och stannade på en kvist, nästan inom räckhåll för gossen, lade huvudet på sned och betraktade främlingarna med osläcklig nyfikenhet; en grå ekorre och en stor kamrat av rävsläktet kommo skuttande, satte sig ned då och då för att inspektera gossarne och smågräla på dem, ty de hade antagligen aldrig sett en mänsklig varelse förut och visste icke, om de skulle bli rädda eller icke. Hela naturen var nu fullt vaken och i rörelse, långa strålar av solljus borrade sig igenom det täta lövverket både fjärran och när, och några fjärilar kommo fladdrande in på scenen.
Tom väckte upp de andra sjörövarna; de rusade alla tre i väg under höga jubelrop, och inom en minut eller två voro de avklädda och jagade efter varandra och tumlade över varandra i det grunda, klara vattnet på det vita sandgrundet. De kände ingen längtan till den lilla staden, som låg och sov på avstånd på andra sidan om den majestätiska vattenytan. En tillfällig virvel i vattnet eller en liten stigning av floden hade fört bort deras flotte, men detta beredde dem endast glädje, då flottens förlust ungefär var detsamma för dem, som om de bränt de skepp, som kunnat föra dem tillbaka till den civiliserade världen.
När de kommo tillbaka till lägret, voro de underbart uppfriskade, lätta till sinnes och hungriga, och snart hade de livat upp lägerelden igen. Huck anträffade en klar kallkälla i närheten, och gossarne
