knäppte upp jackan, hans skjortkrage var riktigt fastsydd.
»Gå din väg, din bråkmakare! Jag var så säker om, att du hade skolkat och varit och badat.»
Här föll Sid in:
»Men jag tyckte, att tant sydde fast kragen med vit tråd, och nu är den svart.»
»Visst sydde jag med vit tråd! Tom du!»
Men Tom väntade icke på vad som skulle komma. Då han försvann genom dörren, ropade han:
»Det där ska‘ jag klå dig för, Sid!»
Då Tom kände sig i säkerhet, undersökte han två stora synålar med tråd lindade omkring dem, som han hade instuckna under uppslagen på sin jacka — den ena nålen med vit och den andra med svart tråd.
»Hon hade aldrig märkt det», mumlade han, »om inte Sid hade varit. Det är nedrigt — ibland syr hon med vit, och ibland med svart tråd — jag kan inte hålla ordning på dem. Men om inte jag skall klå Sid för det här, ska‘ jag vara skapt som en nors.»
Inom mindre än två minuter hade han glömt alla sina bekymmer, då ett nytt och mäktigt intresse för stunden förjagade dem ur hans sinne. Detta nya intresse bestod i en ny uppfinning i den ädla konsten att vissla, som han nyligen hade lärt sig. Den bestod i en egendomlig, fågelliknande ton, ett slags gurglande kvitter, som frambragtes genom att man mitt under musiken lät tungan hastigt vibrera mot gomvalvet. Genom ihärdig övning fann han snart det rätta greppet, och han promenerade utför gatan med munnen full av harmoni och själen full av
