gjorde sig bägare av breda ek- eller hickoryblad och tyckte att vattnet var en ganska god ersättning för kaffet, då det kryddades av ett sådant angenämt, vilt skogsliv som detta. Medan Joe skar upp fläsk till frukosten, bådo Tom och Huck honom att hålla ett par minuter, medan de gingo till ett lovande metställe vid stranden och kastade ut sina krokar; de fingo nästan ögonblickligt lön för sin möda. Joe hade icke haft tid att bli otålig, innan de voro tillbaka igen med några vackra gösar, ett par abborrar och en liten kattfisk — tillräckligt med fisk för en hel familj. De stekte fisken tillsammans med fläsket och blevo helt förvånade, ty aldrig hade någon fisk förefallit dem så läcker förut. De visste icke, att ju förr en sötvattensfisk kommer på elden, efter det han fångats, desto bättre är det, och de reflekterade föga över, vilken ypperlig krydda ligger i sömn och kroppsrörelse i fria luften, bad och en betydlig kvantitet hunger.
Efter frukosten lade de sig i skuggan, medan Huck fick sig en rök, och begåvo sig sedan in i skogen på en upptäcktsresa. De vandrade glättigt åstad över multnande trädstammar, genom täta busksnår, under skogens resliga monarker, från vilkas kronor festoner av vildvin hängde som regalier ända ned till marken. Här och var stötte de på små trevliga fläckar, mattbelagda med gräs och prydda av blommor.
De funno en stor mängd föremål, som väckte deras förtjusning, men ingenting att förvånas över. De upptäckte, att ön var omkring tre mil lång och en kvarts mil bred och att den strand, som den låg närmast till, endast var skild från dem genom en
